Den lilla människan bär den stora klubben, aldrig tvärtom.

Den moderna fotbollen gör det inte alldeles enkelt för oss helhjärtade. Allting har blivit så ofantligt stort. I veckan var jag tillsammans med ett sällskap i Manchester. Det är ingen fjäskig stad direkt. Den slösar inte med vackra platser, snirkliga gator eller pittoreska små torg. Det är inte så att man hör Vivaldis årstiderna när man strosar runt.

Men det finns en brutal charm i allt brunt tegel, de tidigare fabrikerna nere vid vattnet, tvätterierna, vattenfallen. Det är så man kan höra en av stadens stora söner, Ian Curtis i Joy Division, när man promenerar genom staden.

Manchester utmanar mitt känsliga sinne för estetik och skönhet. Samtidigt appellerar den till en annan, gömd ådra, mitt yngre jag, som fördrev dagarna i svarta kläder och några gram litterärt missmod som ett mörkt klockspel i hjärtat.

Den yngre Marcus viskar genom alla lager av människor som vi bär på genom livets resa. Han säger: “ Det här iskalla regnet är din vän. De här dystra, dova fabrikerna sjunger samma sång som ditt hjärta. Den här brutala arkitekturen liknar ditt eget inre rum.”

Jag har gjort några varv och kanske är jag inte lika mottaglig för en stad som Manchester som jag hade varit för tjugofem år sedan. Men den har något. Och människorna bär sina strävsamma och lite dystra miner med en slags heroism. Alla jag möter är också tillmötesgående och väldigt trevliga.

Det är också fint att möta City-fans. Visst är klubben en av fotbollsvärldens allra mäktigaste turistattraktioner, men när man går promenaden runt arenan och möter flera generationer supportrar, när jag ser den rena glädjen i ögonen hos en far med sin son, när jag ser en liten kille rusa mot folksamlingen när spelarbussen anländer, när han tappar sin mobil i sin iver och hans mor ömt säger att det är lugnt, spring dit nu, så tar jag hand om din telefon, har den gått sönder så löser vi det, och när jag ser den höga, oerhörda tacksamheten i hans ögon innan han springer för att få en skymt av spelarna, och helt enkelt låter mobiltelefonen ligga kvar för hans mamma att plocka upp, så är det en grundläggande kärlek som är så lika för oss alla som förälskat oss i en klubb eller i en förening.

Det är alltid den enskildes lojala och oerhörda kärlek som äger tolkningsföreträde till en klubb. Den lilla människan bär den stora klubben, aldrig tvärtom.

Jag ser inte solen under mitt dygn i Manchester men det ljumma regnet gör mig inget. Det finns en plats i varje människas hjärta för karghet också