Mourinho blev en drömfångare i hundratusentals hjärtan

Ibland tappar man förtroendet för människor. Som när man efter ett träningspass hamnar i soffan och framför teven som visar ett av alla program där de följer tullen i olika länder… Människor med packade resväskor stora som lagerlokaler, fulla med döda delar av djur; avhuggna klövar eller innandömet från en gris i slarvigt knutna plastpåsar…

Vad är det för fel på folk? Vem ska tillbringa en månad i Australien och har en styckad ko i resväskan? “Sorry, mate, men vi har faktiskt buljongtärningar här redan”

Herregud…

När det gäller fotbollens värld upphör man tyvärr aldrig att förvånas och förfäras,

I veckan fick Romas tränare José Mourinho sparken med omedelbar verkan. Folk i Sverige verkar inte ha särskilt mycket till övers för den gode Mourinho. Han representerar dåtiden sägs det. Hans sätt att spela fotboll sägs tillhöra en förlegad tid.

Nu för tiden handlar exakt allting hela tiden om att spela “offensivt” och "dominera bollinnehavet.”

I stort sett varenda lag i hela världen säger sig vilja spela “underhållande fotboll.”

Vad är då underhållande fotboll? Är det högt tempo? Är det många förbannade passningar i sidled? Är det att skapa målchanser?

Eller är underhållande fotboll samma sak som att vinna fotbollsmatcher. Är inte vinna det allra finaste och vackraste man kan få vara med om?

När de amerikanska ägarna i Roma väljer att sopa undan benen för Mourinho gör de det av en enda verklig anledning och det är en anledning du inte kommer höra de erkänna en enda gång.

De gör det för att rädda sina egna arslen.

Nej, Roma har inte nått Champions League under åren med Mourinho. Men! Roma har vunnit sin första europeiska titel någonsin. Och Roma tog sig till en annan stor europeisk final direkt året efter det.

Det har aldrig tidigare hänt. Det hade aldrig hänt utan Mourinho.

Jag har följt Roma med mitt stackars plågade hjärta sedan 1989. Det var väldigt, väldigt länge sedan som Stadio Olimpico var utsålt i samma fantastiska utsträckning som arenan varit sedan Mourinho kom dit. Han skruvade på en del saker; bland annat såg han till att den världsberömda inmarschlåten “Roma, Roma” startade några minuter senare vilket fick den makalösa effekten som sången har att bli ännu mäktigare. Men det är bara en enda liten detalj i sammanhanget.

Den största detaljen är han själv.

Han är en superstjärna helt enkelt.

Sanningen är att Mourinho på egen hand sett till att publiken strömmat till matcherna som aldrig förr. Det är inte för det fantastiska spelet man har kommit, även mitt i veckan, klockan 19 mot Salernitana.

Det är för att Mourinho väckt drömmen om triumfer i människors hjärtan. Han har tänt lanternan i mörkret. Han har fått staden Rom att förstå att det krävs lite bångstyrig tjurighet och gemenskap för att få de där drömmarna att bli verkliga.

Det går inte att sätta ett pris på den egenskapen. Mourinho blev en drömfångare i hundratusentals hjärtan. Trots att spelet såg risigt ut så böljande arenan när Roma spelade, så sjöng folket sina sånger.

När man bedömer en tränare och människa som Mourinho så måste man ta med allt det som inte syns, som inte går att mäta. Man kan inte bara se på hans resultat eller spelsystem. Man måste försöka förstå den nästintill andliga egenskap han tillför.

Sedan handlar det också om vanlig medmänsklighet och respekt. Mourinho är en av de största och mest inflytelserika tränarna i modern tid. Att ett gäng ängsliga amerikaner väljer att under förnedrande former göra sig av med honom känns bara billigt och fult. Det är ovärdigt.

Fabio Capello var något på spåret i veckan när han deklarerade vad han tyckte om Romas sätt att handskas med Mourinho. Han gjorde jämförelsen med hur Milan, och de nya ägarna där, helt enkelt såg till att göra sig av med en annan legendar, Paolo Maldini.

De här utländska ägarna kan i sina hjärtan aldrig förstå vad en människa som Paolo Maldini betyder för Milan. Därför kan de relativt enkelt flytta på honom.

Det är förbannat ynkligt. Det är historielöst och ovärdigt. Jag har inte direkt jublat över hur Roma spelat fotboll de senaste två åren. Men jag jublar fortfarande över triumfen i Conference League och jag har älskat varenda sekund av att se Mourinho ta strider för mitt hjärtas lag, mot domare, mot medier, mot motståndarnas tränare och spelare, ja mot hela världen…

Dessutom har han gjort vad som kan förväntas av honom med tanke på det rent erbarmliga spelarmaterial som de amerikanska ägarna ställt till hans förfogande. Det spelar ingen roll hur mycket pengar de där spelarna har kostat, något som ofta förs fram, eftersom det återigen faller på ägarna att ha spenderat så mycket pengar på allt för medelmåttiga spelare.

Mourinho hade förtjänat bättre. Och Roma hade förtjänat bättre. För att bete sig ovärdigt mot andra är som att pissa ner sig när det är kallt ute. Det känns varmt i början. Efter ett tag blir det dock väldigt obehagligt.

Nu tar ikonen Daniele De Rossi över, i alla fall fram till sommaren, och det är en man som ägarna vet att vi aldrig kommer kunna kritisera eller ifrågasätta.

Men det tar inte bort det faktum att Mourinho sannerligen hade förtjänat bättre.