Janne Andersson var mer grillkorv och bärs än han var trerätters med dyrt årgångsvin

Italien är klara för EM 2024 men det var inte särskilt vackert. Ska vi vara ärliga (och det ska vi) kunde Ukraina gott ha fått en straffspark på övertid. Mål där och ännu ett mästerskapsfiasko hade varit ett faktum. Men som vi brukade muttra på förfesterna i Majorna på 90-talet: ”Guds kvarnar mal långsamt men de mal säkert…”

Italien har en lång historia med tveksamma domslut EMOT sig i avgörande matcher, och den här gången gick det vår väg. Men visst är det alarmerande att man har så förtvivlat svårt att övertyga i kvalspel. Samtidigt handlar kval enbart om att ta sig till mästerskapet. Den rent estetiska upplevelsen är av totalt underordnad betydelse.

Som regerande Europamästare kändes det som en hedersuppgift att ta sig till mästerskapet. Nu har man ett drygt halvår att bygga ett slagkraftigt och anständigt landslag.

I Sverige och Solna tackade Janne Andersson för sig som svensk förbundskapten med 2-0 mot Estland.

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om Janne Andersson. Jag vet att många ser honom som daterad, som ilsk och tvär men varje gång jag träffat honom har han varit varm, lyssnande och tillmötesgående. Min känsla är att han drivs av nästan uråldriga principer och ideal, och att han vill bli bemött med respekt för den människa han är och att han därför ibland kan förefalla bli förbannad utan anledning.

Jag gillar människor som styrs av ideal och rättvisa. Jag tycker om människor som faktiskt reagerar när de upplever att de blir orättvist behandlade, egentligen oavsett om vi utifrån begriper varför de reagerar eller inte.

Människor som har nära till sina känslor är alltid värd en kram och en guldstjärna i min bok. Jag vet hur en sådan läggning kan kosta en del i anseende, särskilt i media som är väldigt snabba på att beivra spontanitet och känslighet och som gärna spelar på dessa känslor för att bygga en konflikt och samla klick…

Att se Janne Anderssons tårar i samband med sista matchen berättar också med vilken oerhörd kärlek han under alla de här åren har sett på sin uppgift. Det här var inte ett jobb för honom, det var ett kall, ett sätt att leva.

Jag minns ett samtal vi hade i ”Birro Möter” och hur han berättade att han själv cyklade (!) runt och frågade vaktmästarna på Stockholms Stadion och på någon undangömd plan på Lidingö om landslaget kunde få träna där eftersom planen på Friends inte riktigt höll måttet.

Janne Andersson var mer grillkorv och bärs än han var trerätters med dyrt årgångsvin. Han var folklig och kom inte från Stockholms innerstad. Därför var han också rätt lite älskad i mediekåren.

Vilket han givetvis ska ha all heder av…

Nu ska det bli intressant att se vilken väg det svenska landslaget tar. Att stå på botten är alltid en väldigt intressant plats. Det är en plats som trots sin dysterhet är full av hopp och drömmar.

Det ska också bli fint att få följa Janne Anderssons fortsatta resa i fotbollens namn.